BSG_8T4713NOR.xml
Médias
Fait partie de Venus som stiger ur badet : bildstod i marmor af Johan Tobias Sergel : jemte mästarens sjelfbiografi : en konsthistorisk studie
- Se conforme à
-
*
JJJ
BILDSTOD
I
MARMOR
JOHAN
TOBIAS
SERGEL
JEMTE
MASTARENS SJELFBIOGRAFI.
EN
KONSTHISTORISK
STUDIE
FREDRIK
SANDER
LEDAMOT
AF
NATIONALMUSEI
NÄMND.
STOCKHOLM
SAMSON
&
WALLIN.
i
Pris:
i
Krona.
4713
.
VENUS
SOM
STIGER
UR
BADET.
Af
Johan
Tobias
Sergel.
8'Tui-n
VENUS
SOI
STIGER
OR
BADET
BILDSTOD I
MARMOR
AF
JOHAN
TOBIAS
SERGEL
JEMTE
MÄSTARENS
SJELFBIOGRAFI.
EN
KONSTHISTORISK
STUDIE
FREDRIK
SANDER
LEDAMOT
AF
NATION A LM USE I
NÄMND.
Z.U0.I*-
o
.
.
v
xir.»
ti
(f
NOR _<J
Antikt mynt
med Praxiteles'
Knidiska Venus.
Sv. Akademiens
minnespenning
med
Sergels
Venus.
Venus
som
stiger
ur
badet.
Bildstod i
marmor
af
Johan
Tobias
Sergel.
Mycket, ganska mycket
är
redan
skrifvet
om
den utmärkte
svenske
bildhuggaren Johan
Tobias
Sergel
och
utvecklingen af
hans
konstnärskap
; men
icke
desto mindre hafva
några
af
hans
verk
länge undgått
konstvännernas uppmärksamhet och för-
blifvit
nästan
okända.
En
fullständigare undersökning af
hans
arbeten, deras
noggranna
förtecknande och
beskrifning,
är ännu
ett
önskningsmål.
Mästaren har
anspråk
derpå
för
att
omsider
få
intaga
sin
rätta
plats
i
skulpturkonstens
historia.
Såsom
vigtiga
handlingar
att
rådfråga
för
kännedomen
om
denne
mans
lefnadsförhållanden
och
konstnärliga
verksamhet
böra vi här
nämna
Franzéns minnestal
på
Svenska
Akademiens
högtidsdag
1815, anteckningarna
i Marianne Ehrenströms »No¬
tices
sur
la
littérature
et
les beaux
arts
en
Suède»,
utgifna
1826,
och
den af
Palmblad
författade
lefnadsbeskrifningen
i
biogra¬
fiskt
lexicon
öfver
namnkunnige
svenske
män,
af
år
1847. Fran¬
zéns
teckning
är
enkel, värdig sitt
föremål
och tillika
en
vacker
återspegling
af
den
varmhjertade skaldens uppfattning
af den
2
bildande
konsten.
Då han
redan
året
efter
Sergels död höll
detta sitt
minnestal, hade han
uppenbarligen
varit i
tillfälle
att
inhemta
uppgifter
ur
de bästa källor, hvarföre han äfven
kunnat
lemna
en
träffande
karakteristik
af mästaren och
en
synnerligen
god,
om
än
kortfattad öfversigt af hans verk.
Palmblads
upp¬
sats
åter förråder
en
erfaren
forskare, hvilken
gjort
sig
till
godo
det
litterära
material,
som
stått honom till
buds;
men
deremot
synes
han
icke,
såsom
han äfven
sjelf erkänner,
varit lika
för¬
trogen
med konstnärens
egna
arbeten.
Detaljundersökningar
af dessa hafva först
småningom
blifvit gjorda.
Till dem räkna vi i
första
rummet
A. A. Grafströms upp¬
sats
i tidskriften
Svea, andra häftet
1819,
om
Sergels Amor
och
Psyche
samt
Faunen, och vidare Professoren C.
G. Est¬
landers
undersökningar, nedlagda
i hans arbete
»De
bildande
konsternas historia
från slutet
af adertonde
århundradet
till
våra
dagar»,
jemte
samme
författares
sakrika
granskning af
Faunen,
införd i den af
Professor
L.
Dietrichson
redigerade
Tidskrift
för
bildande
konst,
årgången
1875.
Den sistnämnde
har äfven
i
samma
tidskrift
framhållit
åtskilliga
nya
drag till
belysning
af vissa bland
Sergels förnämsta
verk, hvilka
tillika meddelats
i
lithografiska afbildningar.
Slutligen har Professoren
C.
R.
Ny¬
blom i
en
afhandling
om
Sergel
vid Upsala
universitets
jubel¬
fest
innevarande
år
lemnat
en
mera
genomförd
karakteristik
af
Sergel,
mindre dock
på
grund
af
nya
omfattande forskningar
än
såsom
en
estetisk
framställning af
mästarens
betydelsefulla
verksamhet i och för
skulpturkonstens pånyttfödelse
genom en
återgång
till antiken.
Vi dela
de
af Nyblom
härom
uttalade
åsigter
i
många
fall, icke i alla.
Med
afseende
på åtskilliga
sakuppgifter
äro
vi i
tillfälle
att
på
grund
af hvad
senast
kom¬
mit i
dagen
göra
några
rättelser och
tillägg.
Så,
bland
annat,
i
anledning
af yttrandet,
att
Sergel aldrig
använde »dessa af
manierismen
omtyckta
obligata
putti,
som
så
gerna
sattes
vid
sidan af
en
hufvudfigur för
att
ge
handlingen
dramatiskt lif».
3
Jo,
en
gång
åtminstone
manades han
dertill
af
Gustaf
III, må
hända
ett
missgrepp
likartadt
med
det,
då
efterbildningen
af
den antika
Venus
Kallipygos
förlänades grefvinnan
Höpkens
anletsdrag.
Såsom
bevis härför
skulle vi
kunna
lemna
en
ny
belysning
af Sergels
Gustaf
Adolfs-byst,
hvilken
förvaras
i Na¬
tionalmuseum.
Den är
nemligen
icke
längre sådan
som
då den
utgick
ur
Sergels
atelier,
utan
förekom
ursprungligen
i
grupp
till
sammans
med
en
naken
barnfigur,
som
hade
dragen
af
Gustaf
IV Adolf och
fäste
en
lagerguirland
öfver
hjeltekonun-
gens
bröst.
Denna
barnfigur
har efter
Sergels
frånfälle
blifvit
borthuggen.
Men
modellbilden
i
gips har
i
senare
tid
blifvit
upptäckt och
inköpt för
Nationalmuseum.
livad
som
i
Nybloms
afhandling ingår
såsom
ett
nytt
och
vigtigt bidrag
till
vår konsthistoria,
det
är den af honom offent¬
liggjorda samling
bref från
Sergel
till Byström
i Rom åren
1811—1813, hvarigenom
den
gamle
mästarens
egen
uppfattning
af sin
konst
i
så
många
hänseenden
afspeglar
sig.
Derjemte
har
Nyblom utförligare
än
någon
före
honom
karakteriserat
Sergels
förut
föga
kända
konstverk
Venus
som
stiger
ur
badet,
hvars bild vi ofvan
låtit
framträda
för
allmänheten,
fastän
blott
såsom
den i
marmorn
uppenbarade
skönhetens
skugga.
Vi
skola
nu
något
närmare
skärskåda
denna
skapelse
af
Sergels
konst¬
närssnille.
Bildstoden,
som
för
närvarande eges
af friherre
G. Tamm
på
Österby
bruk
i
Upland,
till honom
gången
i arf
efter far¬
fadern friherre
P.
A.
Tamm,
har förut
tillhört Excellensen
grefve
Germund
Ludvig Cederhjelm
på
Säby
i
Östergötland
intill den¬
nes
död
1841.
Man har
velat
antaga, att
grefve
Cederhjelm,
hvilken
redan
1776 besökte
Rom, der
Sergel då
vistades,
och
1783,
när
Gustaf
III
reste
till
Italien, jemte
Sergel
var
honom
följaktig
vid utresan,
men
stannade
såsom
attaché
vid svenska
beskickningen
i Paris för
att
följande
vår å
nyo
tillhöra
konun¬
gens
svit i den
franska
hufvudstaden,
under
sådana förhållanden
4
af
personlig beröring och
bekantskap
med konstnären
kunnat
beställa eller i
första hand
inköpa denna Venusbild
af honom.
Men
någon
bestämd
uppgift
härom har icke varit
förebragt.
Stödens
äkthet
bevisas
väl
i
alla
händelser till
fyllest af
hela dess
formgifning och stil. Vi
äro
nu
i
tillfälle
att
bekräfta
den med
Sergels
egna
ord.
Dessutom
förefinnes dels
ett
litet
utkast dertill af bränd
lera
i
Nationalmusei
samling af Sergelska
eskisser, dels
en
gipsafgjutning efter modellen hos Akademien
för de fria
konsterna, hvilket hittills undfallit
uppmärksamheten.
Sjelfva benämningen
har uppgifvits något olika. Franzén mäler
om
detta
konstföremål blott
i
förbigående, då
han
säger:
»En
älskare af konsten allena torde vid sidan af
Sergels namnkun¬
nigaste
verk, Amor och Psyche, ställa hans sårade Venus
eller
den badande»
—
Palmblad kallar henne
en
Venus
anadyomene,
hvarmed
man
plägar
förstå
den
ur
hafvets skum födda eller
ur
hafvet
uppstigna
skönhetsgudinnan. Nyblom åter
har,
lika med
Marianne
Ehrenström,
på
goda grunder
upptagit henne
såsom
en
Venus
som
stiger
ur
badet.
Härmed
må
imellertid
jemföras
den
benämning,
som
mästaren
sjelf
användt.
Vi
hafva åter¬
funnit den
på följande
sätt.
Sedan
vi
börjat söka efter
upplysningar
om
nu
ifråga¬
varande
bildstod,
fingo vi af Amanuensen C. Eichhorn anvis¬
ning
på
en
i Kongl. bibliotekets samling af handskrifter befintlig
sjelfbiografi af Sergel.
Märkligt
nog
har denna kortfattade,
men
ytterst
vigtiga och
innehållsrika
handling
hittills icke af
någon
blifvit
omnämnd eller
framdragen
i
ljuset.
Den
har
nu
gifvit
oss en
klav till lösningen af
mer
än
en
dunkel
fråga,
och
den
innefattar,
såsom
man
skall finna,
åtskilliga
nya
utgångs¬
punkter
för
en
fullständigare undersökning af Sergels verk.
Efter
att
i denna sin
lefnadsteckning hafva uppräknat flere
ar¬
beten,
som
han utfört hemma i fäderneslandet efter återkomsten
från
Rom
I779>
fortsätter Sergel:
»Dessutom
en
Psyche och
Kärleken,
mest
färdig,
och Venus
som
går
utur vattnet,
i
marmor.»
s
Härvid
bör
man
först
lägga
märke till,
att
den
nu
mera
i
Nationalmuseum
förvarade
gruppen
Amor och
Psyche,
hvilken
angifves såsom
nära
färdig,
är
märkt med
mästarens
namn
och
ärtalet
1787,
hvaraf
åter
kan
slutas,
att
sjelfoiografien
är
för¬
fattad
samma
år
eller kort
förut,
likaså
att
marmorstoden
Venus
som
går
utur
vattnet
var
förfärdigad
före
nämnda
år.
Vidare
torde
man
finna,
att
den sist
anförda,
af
Sergel sjelf
använda
benämningen
är
något tvetydig
och kan
tolkas lika
väl
såsom
»Venus
som
stiger
ur
badet»
som
»Venus
anadyo-
mene».
Den
förra
tolkningen
är
utan
gensägelse
den rätta,
hvilket
ytterligare skall
ådagaläggas
vid skärskådandet
af konst¬
verkets
karaktersdrag.
Då imellertid
denna
Venusbild
allt
jemt
funnits
i enskildes
ego,
har
den af
sådan
anledning
förklarligt
nog
kunnat
vara
bekant
endast
för
jemförelsevis
få
personer.
Men
att
den
än¬
dock redan
tidigt
var
af
verkliga
kännare
uppfattad
och till
sitt
värde
uppskattad,
derom har
man
följande vältaliga
vittnesbörd.
Den
skådepenning,
som
Svenska
Akademien lät
pregla öfver
Sergel
1815, framställer
på
ena
sidan hans bröstbild
med
om-
skrifna
namn
och
titlar,
och
på
den
andra
Pygmalion,
som
med
sin
mejsel hugger
ut
en
qvinlig bildstod,
med
öfverskrift:
NEC
DEXTRAE
DEUS
ABFUIT,
hvilket
man
uttydt:
Snillets
gud öfver-
gaf aldrig
hans
hand. I
afskärningen
läses
:
SUMMORUM AEMULO
SCULPTORUM,
denato MDCCCXiv,
eller
på
svenska:
Åt
de
störste
bildhuggares
medtäflare,
död
1814.
Ser
man
närmare
på
den
qvinnofigur
Pygmalion låtit
framgå
ur
marmorblocket,
så
iram-
ställer den
Sergels
Venus
som
stiger
ur
badet.
I
sanning!
Man kunde
svårligen
hafva funnit
en
mera
be¬
tecknande sinnebild
för
att
i
en
enda
brännpunkt
sammanfatta
glansen
af
Sergels förtjenster
om
skulpturkonstens
pånyttfödelse
än
genom
uppenbarelsen af
skönhetsgudinnan,
som
stiger
ur
det
uppfriskande
badet!
Fyra år
senare
yttrade Grafström
om
förevarande bild
:
»Af
6
alla
Sergels qvinnofigurer
är
denna
utan
tvifvel
den
mest
full¬
ändade.
Den kan
sättas
i bredd med antikens
härligaste
styc¬
ken.
Också
ansåg Sergel sjelf
den
vara
utarbetad under
hans
lyckligaste ingifvelser».
Den sista
uppgiften, eller
den
om
Ser
gels
egen
tanke angående
konstverket,
är
säkerligen hemtad
ur
tillförlitlig
källa, kanske af
konstnären
personligen.
Åtminstone
har
Grafström
visat
sig
vara
ganska förtrogen
med
Sergels
bästa verk.
En
fråga
af
något
tvifvel
har
gifvit
oss
mycket
att
tänka
på.
Här skall i korthet antydas
gången
af de forskningar,
som
ledt till
denna
frågas
besvarande.
Emedan den
marmorstaty,
hvarom
nu
talas,
icke
är
signerad
såsom Sergels andra för¬
nämsta
verk, framkallade detta förhållande det
oafvisliga
spörs¬
mål, huru
vida den
vore
att
anse
såsom
original
eller
såsom
ett
andra
exemplar af
samma
skapelse, likasom Sergel utfört
mer
än ett
exemplar af
gruppen
Amor och
Psyche och två
af Faunen,
hvilka likväl
begge
äro
signerade.
Under bemödandet
att
söka
belysa
denna sida af saken
mötte
vi
en
gåtlik uppgift i Sergels
sjelfbiografi.
Utom Venus
som
stiger
ur
badet
och den be¬
kanta
så
kallade Venus
aux
belles
fesses, hvilken
senare
utför¬
des
på
beställning af
Gustaf
III
och
nu
finnes
i Nationalmuseum,
omtalar
nemligen
Sergel
en
tredje Venusfigur på följande
sätt.
Efter
att
hafva
anfört,
att
han
gjort
en
porträttbyst
af Gustaf
III:s
yngste
broder,
hertigen
af
Östergötland
prins
Fredrik Adolf,
och
detta under vistelsen
i
Rom,
tillägger han:
»En
Apollo
och
en
Venus af
marmor
för
samme
herre finnas
på Slottet».
Den
sistnämnda stöden
var,
efter
hertigens död
den
12
De¬
cember
1803,
upptagen
i
hans bouppteckning
under rubrik
:
»En
stor
bild af
Venus,
gjord
af
marmor
med ebenholtzfot
[piede¬
stal]»,
och
åsätt
ett
värde af
400
specier
samt
såldes,
likasom
det
mesta
af
hertigens efterlemnade
konstsaker,
på Stockholms
auktionskammare
den
15
April
1806
till
ett
pris af
1200
rdr,
hvarefter
dess
spår
alldeles
förlorades.
Ty väl funno
vi uti
auktionskammaren
en
redovisningsräkning öfver hela
denna
för¬
säljning,
men
deruti
voro
inroparnes
namn
icke
antecknade.
Hvad
åter
beträffar
förenämnda
Apollo,
hvilken deremot
icke
var
upptagen
i hertigens
bouppteckning,
utan
antagligen
långt
förut
kommit i
Gustaf
III:s
ego
och
efter
hans
död
inför-
lifvades
i det
nyinrättade
Kongl.
museum
och
nu
mera
finnes
i
Nationalmuseum, så
menas
dermed
Sergels Apollino,
en repro¬
duktion
efter
den
antike
Apollino,
som
fans
i Rom
under
Ser¬
gels första
vistelse derstädes,
men
1780
öfverflyttades
till
Flo-
renz,
hvarest han
ännu
förvaras i Galleria
degli Uffizij.
På
grund af sammanställningen i
Sergels ofvan
anförda
ord trodde
vi,
att
äfven
hertigens Venusbild kunde
vara
en
kopia efter
nå¬
gon
antik,
i
hvilket afseende
vi
gissade
på
den
då
för tiden
vida
mer
än
i
våra
dagar beundrade Venus
de Medicis.
För¬
hållandet ledde
i
öfrigt af
särskilda
omständigheter till
den
för¬
modan,
att
hertigens Venusstaty möjligen kunnat
blifva
inropad
för
konung Gustaf
IV Adolfs
räkning och från
Stockholms
auktionskammare
vandrat till baka till
Kongl.
slottet
samt
förr
eller
senare
blifvit
uppstäld
i
Logården
i
en
nisch
under trappan
till
slottet, hvarest
man
ännu
i
dag
finner
en
fritt utförd
kopia
i
marmor
af Mediceiskan.
Ingen har
ännu,
oss
veterligen, gjort
redo för dess härkomst.
Till
besvarande
förelågo
alltså följande
tvenne
alternativ.
Det
första: har
Sergel utfört
tre
särskilda
fristående
Venus-
statyer,
nemligen
en
för hertig Fredrik Adolf,
en annan
för
Gustaf III
[Venus
aux
belles
fesses] och
en
tredje för grefve
Cederhjelm
[Venus
som
stiger
ur
badet]?
Och i
sådant
fall:
var
hertigens
identisk med
kopian af Venus
de
Medicis,
den
höga
frun
i
blomstergården,
som
spårlöst
kommit till Logården?
Det
andra: har
Sergel
utfört blott
tvenne
fristående
Venus-
bilder?
Och
i
sådan händelse:
var
hertigens
möjligen
ett
första
och
Cederhjelms
ett
andra
exemplar af
samma
komposition?
Så
långt
hade
vi
hunnit
utan att
finna
någon
utväg
till
8
lösning af
denna
gåta,
när
vi
från
en
af
grefve Cederhjelms
arftagare, Majoren
P. B. Brändström,
fingo
mottaga
följande
bestämda
förklaring,
daterad
den
5
November
detta
år:
»Med
anledning
af
förfrågningarna
rörande
Sergels
Venusstaty
får jag
upplysa,
att
densamma
inköptes
af grefve Cederhjelm på auk¬
tion efter
hertig
Fredrik af
Östergötland,
hvilken
person
bestält
bildstoden
af nämnde
konstnär».
Härmed
är
således
hufvudfrågan
angående
tillkomsten
be¬
svarad och saken stäld i sitt rätta
ljus *). Ingen förekommande
anknytningspunkt
synes
i
öfrigt lemna
rum
för
något
annat
antagande
än att marmorstoden Venus
som
stiger
ur
badet
är
en
och
ensam
i sitt
slag.
Vi känna
nu
hennes
vandring
från
Sergels atelier
i den svenska
hufvudstaden.
Såsom
förut
är
berättadt
ansåg
Grafström,
att
hon kan
sättas
i bredd med antikens
härligaste stycken.
Vi lemna tills
vidare
derhän
det öfverdrifna i
en
sådan
beundran.
Men
först
och
sist
bör
hon
intaga sin
plats
vid
sidan af Canovas och
Thorvaldsens
Venusbilder, alltså
dragas
under
jemförelse
med
likartade
skapelser af
de
två
mästare,
som
jemte Sergel verkat
för
skulpturens frigörelse från
det förut rådande barockmaneret,
nemligen
genom en
återgång
till
antikens konst.
De två efter-
följarne hafva
deraf njutit den
största
och erkända hedern
inom
den
allmänna konsthistorien
**).
Icke så Sergel.
Men honom
bör med
fullt mått tillerkännas
den
äran
att
hafva
gått främst
bland de
tre
reformatorerna.
Huru han
började detta
värf
kan
*)
Sedan ofvanstående
var
nedskrifvet, hafva vi uti
Öfverintendenten
C.
F.
Fredenheims
efterlemnade
papper
funnit
en
uppgift,
att
den ofvan omtalade ko¬
pian af Venus de Medicis,
som
finnes i
Logården,
blifvit utförd i Carrara
och
hitkommit
mot
slutet af
förra
århundradet.
Möjligen
var
den bestäld af Gustaf III.
**) Så
föga
känd är Sergel ännu och
betydelsen
af hans verksamhet så
föga
insedd
och
uppskattad, att W. Liibke kunnat
yttra
i sitt bekanta arbete, de bil¬
dande konsternas historia:
"Från den
tillgjordhet, till hvilken
det adertonde
år¬
hundradets
plastik förfallit, gick venetianaren Antonio
Canova
(1757—1822) först
öfver
till
en
renare
klassisk
uppfattning".
Men
om
Sergel
säges
blott,
att
han
„hör
till de
tidigaste
pånyttfödarne
af den klassiska
idealstilen".
9
icke
i
korthet
antydas
med
innehållsrikare
ord
än
hans
egna.
De
lyda så:
»Vid
min ankomst til Rom fann
jag,
at
ingen
annan
läromästare
borde
följas
än
antiquerne
och
naturen:
jag
var
då
så
långt
kommen,
at
jag märkte
at
jag
kunde intet,
och
at
jag måste begynna
mina studier,
på
samma
sätt
som
et
barn undervisas.
Striden
emellan
min
egenkärlek och beslutet
at
lägga
mig
på
så svåra
studier varade
fyra månader.
Men
sedan min
plan blef
faststäld, har
jag
intet
ändrat deraf:
anti-
querna
om
dagen och
om
aftnarna
naturen.
Derefter
studerade
jag
modellen
vid franska Academien
uti
fyra
år;
jag
hade äfven
under
mitt
vistande
i Rom
en
enskilt
Académie, bestående
af
någre
unge
artister».
Målet
var
sålunda
på
ett
klarnande
sätt
medvetet och
vä¬
gen
utstakad, för
att
icke säga
början gjord
till
en ny
skola,
inom
hvilken
Sergel
var
den ledande
personligheten.
Det
är
tillräckligt
kändt,
att
vid tiden
närmast
före
Sergels
ankomst
till Rom
en
ny
uppfattning
af antiken börjat
göra
sig
gällande
genom
Winckelmanns uppträdande och vidare
genom
Lessings
berömda
arbete »Laokoon».
Väl hade
samma
antiker,
som
nu
från
nya
sidor skärskådades
och
belystes, till
en
stor
del
redan
länge
varit
tillgängliga
och föremål för
beundran;
men
vid
sjelfva
konstutöfningen
hade
den
riktning,
som
den
store
Michel
Angelo
inledt,
urartat
till
en
ensidig naturalism,
med
sinligt
effektsökeri,
vridna
ställningar och
sväfvande figurer.
Ja,
denna barockstil
sökte
tillämpa
målningens
kompositions-
sätt
för
plastiken,
hvilken såsom statuarisk konst förlorade
sin
jemnvigt,
sitt fotfäste
på
säker
mark.
Den första reaktionen
häremot
slog
öfver, såsom
ofta
sker,
i
en
motsats
och
ville
tillämpa skulpturens principer för målningen.
Detta skedde
inom den
så kallade
psevdo-klassiska konsten,
som
företrädesvis
hade
sitt
stamhåll
i
Frankrike.
I
den
till
Sverige
inkallade
franske
bildhuggaren
Pierre
L'Archeveques
atelier hade Sergel
gjort sin första
lärospån.
Under hela
sitt lif bibehöll han sin
10
lärare i tacksamt
minne,
men
beklagade,
att
han
i denna skola
förlorat
många år
af sin bästa ungdomstid.
Hos honom
hade
redan
tidigt
vaknat
en
aning
derom,
att
han sträfvade framåt
på
en
orätt
väg,
och
denna aning
blef, såsom
vi
sett,
en
döf-
vande
visshet,
då
han
omsider fick
träda in i Roms rika
sam¬
lingar af
antika
konstlemningar.
Hans
nye
läromästare blef
nu
antikerna
och
naturen:
den
senare
såsom konstens
lifgifvande
och
föryngrande
källa,
de förre såsom
en
uppenbarad gudasänd
regulator.
Vid
denna tid
var
det
likväl
den romerska och den
sen¬
grekiska plastikens
verk,
jom
drogo uppmärksamheten
till
sig,
kanske främst
Laokoonsgruppen,
Apollo
di Belvedere och
Venus
de
Medicis,
i
hvilka
man
trodde
sig
se
antikens både
manliga
och
qvinliga idealtyper
förkroppsligade,
likaså,
hvad
särskildt
angår
Laokoonsgruppen,
kompositionens
dramatiska lif i
höjd¬
punkten
af hvad
denna konst mäktat hinna.
Sergel
hade
redan
i
hemlandet
lärt känna dessa
skapelser
genom
gipsafgjutningar
;
de hade
först
på sådant
sätt
fängslat
hans konstnärsblick.
Der-
emot
kände
man
icke vid
samma
tid, såsom först
senare,
den
äkta
plastikens
alster, de äldre
grekiska skolornas
och Fidias'
verk,
genom
hvilka
den stränga
stilen utpreglat
den
lugna
och
majestätiska
kraften,
det
kyska
och likasom
omedvetna
behaget.
Då
nu
Sergel
gick
att
bilda sig efter de klassiska
mön¬
stren,
förhöll han
sig
till
en
början kopierande,
derefter såsom
fritt
skapande,
i
det
att
han valde antika
motiv för
sjelfständig
behandling.
Sålunda
framträdde
hans yppersta
arbeten
:
Faunen,
Diomedes,
Amor och
Psyché,
Mars och
Venus,
samt
Othryades
och
senare
äfven
Venus
som
stiger
ur
badet.
Genom
dem har han brutit
en
ny
bana och
lagt
i dagen
sin
konstnärliga
individualitet.
Men
likasom
inom
naturens
verld
ingen
utveckling sker
genom
oförklarliga språng
utan
hänvisar
på
krafter,
om
än
förut
obemärkt
verkande, så icke heller
inom
andens
verld.
Endast
II
Minerva föddes
enligt
sagan
fullrustad
ur
Jupiters hjerna.
Icke
med
ens
brytas
inom konsten
banden af
en
förut varande åskåd¬
ning
eller
skapas
en ny
ordning.
Vi kunna med afseende
härpå
upprepa
hvad
vi
på
annat
ställe liknelsevis
yttrat
om
Sergel.
Man har
nemligen
sagt, att
Cimabue
var
den siste,
som
målade
i
byzantinsk
stil, hvilken
han
bragt
till
fulländning,
men
den
förste,
som
målade
på
ett nytt sätt,
som
skulle leda till
mera
fulländade
skapelser.
Något dylikt
torde
kunna
sägas
äfven
om
Sergel
;
och hans sköna
grupp
Amor
och
Psyche
är
i detta
hänseende
symboliskt
betecknande.
Amor vill taga ett steg
framåt
mot
den
rena
och
stränga
stil,
som
utmärkte
antiken;
Psyche
vill
hålla
honom
något
till
baka
genom en
formbehand¬
ling,
som
ännu
påminner
om
den
föregående
tidens
mjukare
afrundade
behag.
Sålunda
stäld i
en
tid af
öfvergång
från
en
konstriktning till
en
annan
har
Sergel
qvar
åtskilligt
af den
föregående
periodens
tekniska
grepp;
men
genom
en
renare
plastisk uppfattning
i
sina
conceptioner
går
han framom
sina
samtida och visar
sig
såsom
vägbrytande.
Derföre
ega
hans arbeten, äfven då utfö¬
randet icke
håller
jemna
steg
med den framblickande idén,
sam¬
ma
dragningskraft
som
all
framåtsträfvande
konst i
olikhet med
en
sjunkande,
hos hvars alster
de
ofta tekniskt fulländade for¬
merna
icke sällan sakna
en
inneboende ande.
Sjelf skref
mästaren,
då
han redan hunnit
gråna
och
såg
till
baka
på
sitt lifs gerning,
till sin lärjunge
Byström:
»Det
enda,
som
jag
berömmer mig
sjelf af,
det
är att
hafva varit den förste
unge
bildhuggare,
som
vågat
endast och
allenast följa
naturen
efter de
gamles grundsats.
Jag har icke
nått målet».
Denna
bekännelse
uppenbarar, huru högt
Sergel
tänkte
om
konsten
och dess
mål.
Och hvem har
nått
idealet?
Till
nyss
nämnde
lärjunge
gaf han äfven
följande
märkliga
råd, och
vi
återgifva
jemväl
dessa
ord
såsom Nyblom tolkat
dem
ur
mästarens
på
franska
nedskrifna bref:
»Var
en
trogen
iakttagare af den
enkla
12
naturen,
sök
att
gripa
henne
på
bar gerning
i hennes rörelser,
och ni
kan
vara
säker
på
att
aldrig
taga
miste.
Således,
rö¬
relsen
må
alltid
vara
tagen
ur
naturen,
men
utförandet må
vara
gjordt
med antikens ögon:
alltid
naturen,
men
de
gamles
prin¬
cip i afseende
på
valet af former,
hvilket
man
gerna
betecknar
med ordet ideal».
Vi
hafva
här
klaven
till
Sergels
stil
och
själen
i hans
konstnärskap.
För
att
härvid
bättre
förstå
hans
skaplynne skola
vi erinra
något
om
den allmänna
tillämpningen
af
idealiseringsprincipen.
Den
missuppfattningen gjorde
sig
nemligen efter
Winckelmann
mycket
gällande,
att
konstnären
borde
utvälja
och
samman¬
plocka
de
vackraste delar af
naturen
för
att
deraf sammansätta
ett
fulländadt
helt.
Sålunda
uppkom
talet
om
ett
konstideal,
en
skönhet
af »det
renaste
vatten»,
desto
fullkomligare ju
mera
den
kunde kallas allmänt
typisk och ju
mindre den hade
någon
pregel
af
ren
individualitet
eller
nationel
egendomlighet.
Lika¬
som
om
icke
konstens
gestalter skulle
hafva
en
konkret
till¬
varo!
Men af nämnda
åsigt
har
oftast
framgått
blott
en
inne¬
hållstom formskönhet
utan
något
sant
lefvande
innehåll.
Sergel
förstod,
att
delarnes
skönhet
var
beroende
på
den individuella
personligheten
och
karakteren,
den
besjälande
idén,
som
måste
genomtränga
och
adla alla
detaljerna.
För
att
åter kunna
på
ett
liffullt
sätt
uttrycka
karakteren
framstälde han
gerna
sina
figurer
i
en
viss rörelse.
De
äro
helt och
hållet
ett
med sitt
pathos och
ega
icke
sällan
något
af
den
stämning eller
den
sinnesrörelse,
som
röjer sig i
den Belvederiske
Apollos
stolt
burna
hufvud
och skälfver i hans näsborrar.
Man
måste
med-
gifva,
att
denna
riktning,
om
den förblandar
medel och
mål,
är
farlig;
den hade
ju
i sin
ytterlighet gjort
barockstilen
så
motbjudande,
den hade
ju äfven
i forntiden ledt
till
den gre¬
kiska
plastikens upplösning.
Vare
härmed
icke
sagdt,
att
rörelsen,
uppenbarad
såsom
13
en
inre eller
en
yttre,
var
främmande
för antikens
stränga
stil.
Må
man
till
exempel betrakta den
beundransvärdt naiva
/Egina-
gruppen,
der
bågskytten,
som
fallit
på
knä,
böjer sig efter situa¬
tionen,
bågen
i
handen, pilen lagd
på
strängen, ögat
riktande
pilens lopp, hela handlingen koncentrerad i
ögats
blick
I detta
nu
har
konstnären
bjudit rörelsen
stanna,
och han
har
gjort
det med
plastiskt
vald bestämdhet!
Ett
annat
exempel
härpå
är
Thorvaldsens
förträffliga arbete
Merkurius
Argusdödaren,
hvilket
han
utförde,
sedan
han lärt
känna
Aiginagruppen.
Ja, äfven Sergels
grupp
Amor och Psyche
är
likasom
en
stannad eller
återhållen
andedrägt
af pulserande lif!
Således
—
som
Sergel
sade
—
rörelsen gripen
ur
naturen
på
bar gerning!
Denna grundsats
tillämpade han
äfven vid
återgifvandet af de
många porträttbilder han utförde. Träffande
har
derföre
Franzén
erinrat:
»Ju
själfullare
ett
ansigte
är,
ju
mindre
ligger dess karakter i de
stående
dragen.
Att
fånga
ett
ögonkast,
en
rörelse
af läpparne och ögonbrynen,
då
det
egentligaste och innersta af själen
i dem
framblixtrar,
och fästa
dem
i
leret,
fordrar
ej blott
en
konstnärs hand,
utan
en
tän¬
kares
blick».
Häruti
ligger väl ock uttryckt den
väsendtliga
olikheten mellan omedelbar
konstnärlig uppfattning,
å
ena
sidan,
och konstladt
maner
eller blott
rå
naturhärmning,
å
den
andra.
Ett
ordspråk
säger:
det
är
skilnad mellan Rafaels
blick och
ett
oxöga.
Man kan icke med
fog påstå,
att
Sergel, oaktadt sin märk¬
bara
böjelse för
stegrade
lifsyttringar, öfverskridit skönhets-
linien eller blifvit
teatralisk i
framställningen.
Mästare i form¬
behandlingen
har han icke heller i
formgifningen varit effekt¬
sökande,
utan
städse
eftersträfvat måtta och renhet.
Hans
ära
kan i allt fall icke
förringas deraf,
att
han ej alltid
förmått
öfvervinna
svårigheter,
som
för efterföljarne
voro
undanröjda
eller
lättare
att
besegra.
Såsom utöfvande
konstnär
var
han
14
fullt
medveten
om
den
sanning,
hvilken
Ehrensvärd
uttalat
der-
med,
att
en
visad
styrka
och
ett
visadt
behag
är
en
svaghet.
Men
Sergel
nöjde
sig icke
med
det
blott
behagsköna
eller
täcka,
utan
sökte
det
fängslande behaget,
det
storslagna
i
själs¬
adel, den
inspirerade hänförelsen,
till
och
med
det
trotsiga,
hvilket allt
han
betecknat
med sitt
bekanta
svenska
kraftuttryck.
Hans
kompositioner
tilltala
oss
omedelbart
och med
en
slående
verkan:
de
fästa
redan
vid
första blicken vår
uppmärksamhet
på
hufvudtanken
och
dess
betydelse,
icke
på
detaljerna.
Sådan
är
karakteren
hos
Faunen,
som
ligger sorglöst
hänkastad
på
en
vinsäck
och
kramar
en
drufva under
rusets
njutning; sådan
äfven
hos
Othryades,
spartanen,
som
döende
skrifvit
på
sin
sköld:
segertecken
åt Zevs!
I
fråga
om
att
fixera rörelsen,
så¬
som
uppenbarande
en
inre
själskamp
eller
yttre,
kroppslig
smärta,
har
Sergel
må
hända
gått längst
till
gränsen af
plastikens
rå¬
märken i
utkastet
till den
sårade
Achilles,
som
ligger klagande
på
hafsstranden
och
vrider
sig
i
vånda.
Hvilket
rikt innehåll
är
icke här
sammanpressadt
inom denna
bild:
den
ungdomligt
sköne och
kraftfulle
hjeltens
bittra
qval, då han
bortryckes från
den
solbeglänsta verklighetens
verld,
hans fruktan
för
döden
och
skuggornas
rike,
i
förening
med de
gamles
uppfattning
af
den
hårda
nödvändighetens
tvång,
det
blinda ödets
lag!
»För
en
gud blott
kan Achilles
falla,
Men han
falla
skall
i
lifvets vår.»
Det
var
skada,
att
Sergel återkallades
från
de
börjande
triumferna
på
sin
bana i Rom,
just
då
han hunnit
den utveck¬
ling
i
sina studier
och den
mognad i
sin
konst,
att
han
kunde
med
större
säkerhet
utföra
sina
snillrikt
utkastade
kompositio¬
ner
eller
concipiera
nya.
Men
Gustaf III
var
otålig
att
se
honom
i
hemlandet
träda
i
spetsen
för
den inhemska
konstodlingen.
Så
länge konungen
lefde,
hade väl
Sergel,
ehuru
skild från
söderns
rika
konstverld,
ännu
en
lifvande
sol i sin
verksamhet;
15
men
efter
Gustafs
död
kände
han
sig
ensam
och
föll ofta i
dystert
svårmod, frätande sitt sinne med
mörka bekymmer.
För
att
nu
icke tala
om
de
många porträttbyster och
me¬
daljongbilder han
fick
i
uppdrag
att
utföra, den
första
större
beställning han
erhöll af konungen, i April
månad 1780,
var
den
att
i fritt
kopierad
bild
återgifva
den antika
så kallade
Venus
Kallipygos i
Neapels Museum, hvilken blifvit
funnen
bland ruinerna
af
Neros
»gyllene hus».
Hon
var
af det slag,
som
grekerna nämnde
en
Afrodite Påndemos.
En
ren
kopia
hade väl i alla
händelser
varit ett
lofvärdt verk
;
men
att
bilden
skulle
erhålla
grefvinnan Höpkens anletsdrag
var
att
förändra
originalets betydelse
genom en
förfelad öfversättning. Vi
frukta,
att
konungen
icke
rätt
förstod den
ursprungliga kompositionen
med
dess
tragiska
moment, utan
uppfattade den
företrädesvis
ur
frivol
synpunkt.
Mycket
är
redan
skrifvet
om
detta
ämne.
Här
må
vara
nog
att
erinra,
att
Sergel
var
i
förlägenhet för
den
uppgift,
som var
honom
förelagd, och allmänheten
förstod
icke heller
att
rätt
uppskatta det fina i
sammansättningen af
den
förnäma
grefvinnan-gudinnan med den
vackra
rumpan.
Såsom
ett
annat
exempel
på
det
tvång Sergel
erfor vid
utöfningen af
sin konst
må
äfven anföras
följande
drag.
Hertig
Carl,
som
bestält sin
porträttbyst af konstnären,
envisades
att
blifva afbildad
med
nedkammadt
hår, såsom
han
då
bar det
efter
engelskt
mod.
Sergel nekade och
förklarade,
att
han hellre
ville
nedlägga arbetet
än
vanpryda det.
Slutligen gaf hertigen
vika.
Med tanken
härpå
kan
man
icke undgå
att
påminna
sig
en
likartad företeelse inom
vår
svenska
konstnärshistoria, hvil¬
ken berättas af Tessin
om
Ehrenstrahl
på
följande
sätt:
»Ehren-
strahl,
då
han hemkom
från
sina
resor,
medbragte
en
stadig
teckning,
en
sammanstämmande
färgning,
stora
massor
af ljus
och
skugge,
en
rik ordonnance,
och kunde med
ett
ord
sättas
i
bredd med Cortona
och Lanfranc.
Hade
han stadnat
qvar
i
Italien, så
tviflar
jag ej, det han
blifvit
den
ypperste målare
i
16
romerska skolan.
Men
knappt
hemkommen
föll han
i
qvinno-
händer,
målade
under
hoffruntimrets
censur,
som
hatade
skym¬
mande
skuggor,
och i hvilkas ögon
carmin
och ultramarin
voro
de enda
drägliga
färgor,
täcka
och
vänliga
ansigten de
enda
admissibla
fysionomier,
samt
tvärhvasst
rödt och
hvitt
ansigtets
enda
nyanser».
Tessin
tillägger:
»Dock bör honom
den
rätt¬
visan
lemnas,
att
han
var
tvungen att
ifrån
mästare
blifva
ge¬
säll:
ty när
han fick friare
råda
lyckades
det honom bättre».
Det
antagandet
ligger
för
oss
nära
till
hands,
att
Sergel, då
han
på
beställning
af Gustaf
III formade
sin
Venus
aux
belles
fesses,
icke
genom
denna
bild
ville hafva
sagt
sitt
sista ord
såsom konstnär
i
fråga
om
skönhetsgudinnan.
Kanske
mognade
hos
honom
under denna tid
beslutet
att
efter
egen
fri
ingifvelse
framställa
en
annan
bild af
henne?
Säkert
är,
att
han
redan
under
vistelsen
i Rom
sysselsatt sig med
studier af
Venusfigurer.
Derom
vittnar
främst
den
sårade
Venus,
som
förekommer
i
grupp
till
sammans
med
Mars,
och
vidare utkastet
till
gruppen
Venus
och
Anchises.
Men
likasom
Sergel
genom
Faunen, Dio-
medes,
Amor
och
Othryades
återbördat
åt konsten
antikens
manliga
idealtyp,
likaså
har han sökt
att
tillegna sig
den qvin-
liga
genom
sin Venus
som
stiger
ur
badet.
Låtom
oss
stanna
inför
denna
bild!
Det
första
utkastet
dertill kan
möjligen
vara
gjordt
redan
under
vistelsen Rom, alltså före
mediet af
1778.
Men
kompo¬
sitionens
fulländning
och
utförande
i
marmor,
hvartill
hertig
Fredrik Adolf
synes
hafva
beredt tillfälle, skedde
här hemma
i
fäderneslandet.
Tiden
derför
kan
bestämmas till åren
1781—
1783 eller
ock
1785—1786,
således
närmast
före
eller
närmast
efter
den andra
resan
till Italien.
Figuren
är
framstäld
i
nära
naturlig
storlek eller
af fem fots
höjd.
Denna
skala har
många
svårigheter
med
sig
och
kan icke kallas
fördelaktig;
det må
lemnas
derhän,
huru
vida
sjelfva
marmorblockets
dimensioner
17
kunnat
vara
i
någon mån
bestämmande
för bildens storlek.
Skada
i
öfrigt,
att
marmorn
delvis lider af fläckighet.
Gudinnan,
nyss
uppstigen
ur
badet,
står
i
en
lindrigt
framåt¬
lutad
ställning,
med
högra benet
något upplyftadt och foten
hvilande
på
en
musslas skal,
samt
stöder sig
mot ett postament.
Venstra handen
sammanhåller
under
bröstet flikarna af
ett
dra¬
peri,
som
lemnar
främre delen af kroppen blottad och bakom
torsen,
likasom lekfullt
utfyldt af
en
flägtande
vind
från
hafvet,
faller ned
på
postamentet,
medan
åter-
den
högra handen
med
utbredda
fingrar
är
lagd öfver
en annan
flik af
samma
draperi:
alltså
begge
händerna
utförande
de
första naturliga
greppen
för
en
aftorkning
efter
badet.
Håret
är
sammanhållet
af
ett
band
och
några
lockar
falla fritt ned öfver skuldrorna.
Det
vackert
uppburna
hufvudet
är
vändt
åt
höger,
såsom
det
synes
—
märk väl !
—
icke
för
att
lyssna eller speja,
om
någon
dödlig
vågar nalkas
i detta
ögonblick,
då
gudinnan blottat sig,
utan
likasom för
att
i
känslan af
välbehag
kasta
en
blick öfver hafs-
vågorna,
ur
hvilka hon
uppstigit.
Denna
komposition
är
väl tänkt, rörelsen
fullkomligt
be¬
tingad
af
situationen.
Nyblom
har anfört:
»Skulle
någon
anmärkning kunna
göras,
så
skulle det
vara
i
afseende
på
de
nedre extremiteternas
spän¬
stighet i
förhållande
till den
fylligt och dock fint utvecklade
bålen,
vidare
att
händerna,
såsom
någon gång inträffar hos
Sergel,
äro
något
stora, samt
slutligen
att
det
flägtande
drape¬
riet
på
venstra
sidan
ännu
ger
en
liten
påminnelse
om
den ba¬
rockkonst,
mot
hvilken i
öfrigt
hela bildstoden
genom
sin
en¬
kelhet och renhet
utgör
en
så
vacker
protest.»
Den
första
af dessa
anmärkningar
anse
vi grundad, den
andra
likaså,
dock med den erinran,
att
händerna hos
de bästa
grekiska
antikerna bildades
efter fullt naturlig storlek
snarare
än
de kunde kallas
»små», såsom
en
förfinad manierism
gerna
älskat
se
dem.
Snarast skulle
vi
här
anmärka,
att
fingrarna
i8
äro
för
långa och
smalformade.
Deremot
kunna vi
icke
in¬
stämma
i den
tredje anmärkningen
eller den
mot
draperiet,
ty
mera
flägtande har till och med
en
Skopas
gjort
sådana.
Detta
må
vara
ett
exempel,
om
än
icke här bevisande
en
sanning.
Men
uppenbarligen har Sergel låtit
draperiet bugtas
ut
bakom
figurens veklif,
på
det
att torsens
linier skulle
få
göra
sig
fritt
gällande.
En
annan
erinran
af
skälig
vigt
är, att
hufvudet
är
nog
litet.
Det
var
en
tid,
då
jemväl
den
grekiska antiken
föll in i
ett
sådant
tycke.
Naturen bör
dock äfven i detta fall
vara
måttgifvande.
Skulle
vi med
få
ord
sammanfatta
vårt omdöme
om
detta
konstverk,
så måste
vi
medgifva,
att
det
har detaljer,
som
lemna
åtskilligt öfrigt
att
önska;
men
detaljanmärkningarna,
ändock
att
de
vore
flere och
betydligare, blifva
små
i
betraktande af
det
sanna
och sköna i denna
uppenbarelse,
som
framträder
ge¬
nom
motivets
omedelbara och
lyckligt genomförda
behandling,
kompositionens
plastiska helgjutenhet.
Venus
som
stiger
ur
badet har i detta
afseende,
om
än
icke i andra,
samma
förtjen-
ster
som
Faunen,
Othryades, Amor och Psyche.
Jemför
man
denna
Venusbild
med
den mycket
bekanta af
Canova,
som
utfördes år
1805
och
nu
finnes i
Palazzo Pitti
i
Florenz,
så måste
man
gifva
den
förra
ett
afgjordt företräde.
Den
senare,
som
framtill sedesamt
skyler sig med
ett
draperi
och
är
temligen oklar
i
uppfattningen,
påminner
skäligen
myc¬
ket
om
den
Mediceiska, hvilken redan
är
en
starkt medveten
och
reflekterad, derföre äfven koketterande skönhet.
Thorvald-
sens
Venus
åter, nemligen hon
som
betraktar det
äpple Paris
tilldömt
henne,
är
framstäld med
rena
och
kyska former och i
lugn hvila, helt
och hållet
naken
såsom
det
valda
motivet
be¬
gärt.
Denne
mästare
har
obestridligen kommit den äkta
gre¬
kiska antiken
närmare än
någon
annan
modern
konstnär.
Men
i
fråga
om
förmågan
att
gifva
ett
helgjutet och klart pregladt
-
19
uttryck
af
inneboende lif
vinner
Sergel
någon gång
öfver Thor-
valdsen och
oftast öfver
Canova, hvars formskönhet icke sällan
är
intetsägande.
Såsom
vi
antydt
var
den Mediceiska
Venus i
någon
mån
måttgifvande
för
Canova;
för Sergel
vardt
hon
det icke.
Skulle
vi
försöka
att närmare
bestämma, huru
långt
han gick
till
baka
i sin
uppfattning och öfversigt af
antiken eller hvilken periods
konstverk
der inom han fann
mest
mönstergiltiga
och
mest
till¬
talande hans
eget
skaplynne, så
skulle vi företrädesvis
påpeka
den
dramatiskt
komponerade Niobegruppen,
om
hvilken
man
icke
rätt
vet,
huru vida den
är
af
Skopas [född
omkr.
400
f.
Kr.] eller af Praxiteles [född
omkr.
392
f. Kr.].
Fidias och
de
store
mästarne
före
dessa
två
hade
förnämligast skapat
och
faststält
plastiskt sköna idealtyper för
gudar och menniskor.
Men med
Skopas och Praxiteles framträdde
allt
tydligare
och
klarare den individuella
personligheten och karakteren.
Af
livad
ofvan
är
anfördt
torde
man
hafva
inhemtat,
att
detsamma
var
ett
egendomligt drag
äfven
hos
Sergel.
Och
då
han gerna
valde
antika
ämnen
för
sina
framställ¬
ningar, kan vidare
frågas:
har han haft
någon
antik förebild
för
sin
Venus
som
stiger
ur
badet?
Icke, så
långt
vi
känna,
kan
någon sådan
omedelbart
uppvisas.
Men
deremot
har
han
i
förevarande
bildstod
behandlat
samma
motiv
som
Praxiteles
i den Knidiska
Venus, hvilken bland alla bilder af skönhets¬
gudinnan
i
forntiden
var
den
berömdaste.
Fem
gånger
har
Praxiteles,
enligt
de
gamles vittnesbörd,
på
olika
sätt
format
nämnda
gudinna,
och
de
sköna atheniensiskorna Fryne och
Kratina
sägas varit
hans modeller.
Två
af dessa stöder
voro
framstälda,
den
ena
helt och
hållet naken, den andra klädd
[velata
specie].
Invånarne
på
ön
Kos valde den
senare
och
fingo derför
lida
någon smälek.
Den förra
åter
förvärfvades
af
invånarne
i staden Knidus i Karien.
De
uppstälde henne
i
ett
tempel
med väl
afpassad
dager,
och
dit vallfärdades
man
från
20
många aflägsna
landsdelar för
att
få
se
det
namnkunniga konst¬
verket.
Det
berättas,
att
konung
Nikomedes i
Bithynien
såsom
pris för denna enda bildstod
erbjöd sig
att
betala Knidiernas
statsskuld,
men
de
vägrade
att mottaga
anbudet.
Kanske till¬
förde hon staden
både heder och
penningar
såsom den Sixtinska
madonnan
dragit
beundrande
främlingar
och inkomster
till
Dresden.
Vi
sade,
att
denna Venus
var
framstäld naken.
Hon hade
afklädt
sig
för
stt
stiga i badet eller,
efter
en annan
och säker¬
ligen riktigare uppfattning, hon hade
nyss
uppstigit
ur
badet,
var
fritt
stående
och
lyfte
med den
ena
handen
ett
draperi,
som
föll ned öfver
en
vas.
De
gamle
hafva icke kunnat med
nog
varma
ord
prisa
detta
konstverks skönhet,
formernas renhet och
kyska behag, till
och
med
ögats
fuktiga
glans.
Ty
värr
har
detta
mästerverk
gått
förloradt,
men
kompositionen
är
känd
dels
genom
afbildningar
på
antika
mynt
och dels
genom en
mängd fria
efterbildningar i
marmor,
bland hvilka den på Ka-
pitolium i Rom
är
en
af
de bäst
bibehållna antiker,
som
kom¬
mit till
efterverlden.
Denna
sistnämnda
kapitolinska bild
var
för
Sergel
känd,
likaså
troligen flere
af enahanda slag. Motivet
har han
behandlat,
men
fritt och efter
egen
uppfattning.
Det
var
naturligt,
att
de
gamle,
som
gåfvo menskliga
ge¬
stalter
åt
sina
gudabegrepp,
skulle söka
framställa
kärlekens
gudinna
icke blott
såsom
den
skönaste bland qvinnor,
utan
tillika i sin
glans
såsom majestätisk herskarinna.
Också hafva
forntidens
skalder och konstnärer
uttömt
hela rikedomen af
sin
fantasi
för
att
pryda
henne
med de
yppersta
behag och
åskåd¬
liggöra
hennes egenskaper och
förrättningar.
Man tänkte sig
henne
såsom
en
representant
för den
alstrande
naturen
i för¬
ening med
kärleken, dess retelser, dess
fröjder och äfven qval.
Redan
då
hon
enligt
sagan
föddes
ur
vågens
skum,
fängslade
hon de andra
gudarnes blickar
och
vann
deras hjertan.
Såsom
auadyomene,
den
ur
hafvet
uppstigna,
fick hon vanligen vid sin
21
sida
en
delfin,
hvarpå små
kärleksgudar sitta.
Man sade,
att
hon
plägade åka
i
en
char,
dragen
af kuttrande dufvor eller
hvitglänsande
svanor,
sinnebilder de
förra för kärlekens
ömma
och
ljufva
känslor, de
senare
för
den renade
längtan,
som
går
öfver
hafven,
höjer
sig
mot
skyn eller sänker
sig
mot
jorden
under
svanesång.
Icke sällan
sågs
den fladdrande,
brokigt
skimrande
fjäriln i hennes närhet.
Bland
blommorna
var rosen
åt
henne
helgad, bland träden
myrtenträdet.
I handen håller
hon ofta
en
spegel, den
jungfruliga
skönhetens icke bortstötte
tolk, eller
ett
äpple,
det
henne tilldömda
segerpriset.
Stundom
stöder hon
foten
pä
en
sköldpadda,
såsom
den
Parisiska Afrodite
från
Melos
antagligen gjort. Gratierna
voro
hennes tjenarinnor,
smedsguden
Vulkanus hennes make,
ty
»det starka
är
det sköna
värdt», Amor, den minste
och
mäktigaste bland
gudarne,
hennes
son.
Från
sjelfva krigsguden Mars
tog
hon hans
vapen,
och
skalderna hafva
om
hennes
förhållande
till honom haft
mycket
att
tala
på.
Många
voro
hennes tillnamn och titlar, den allmännaste
kanske
allernådigst
regerande drottning
af Pafos eller af Cypern.
Mångfaldiga
voro
de
bildliga framställningar,
genom
hvilka
snillet och konsten sinnrikt eller skämtsamt
förhärligat henne.
Några exempel
härpå
böra vi
nämna.
Den
gamle klassiske resebeskrifvaren Pausanias,
som
be¬
sökte
nästan
alla delar af
Hellas, medan det
ännu
hade i behåll
mängden
af
sina
konstverk, förtäljer
från
sin vandring i det
allvarsamma
Sparta:
»Går
man
vidare,
så
finner
man en
icke
mycket hög kulle och
på
den
ett
gammalt tempel med
en
be¬
väpnad Afrodite,
ett
snidverk i
trä.
Bland
alla tempel jag kän¬
ner
är
detta
det
enda,
på
hvilket
såsom
en
andra
våning
är
uppfördt
ett annat
tempel, nemligen
åt
Morfo.
Morfo
[den
sömngifvande
Venus]
är
nemligen
ett
binamn
åt
Afrodite. Hon
är
här framstäld
sittande, med
beslöjadt hufvud
och
bojor
om
fötterna.
Bojorna skall Tyndareus
hafva pålagt
henne för
att
22
genom
dessa band antyda fruarnas
trohet
mot
sina
män.
En
annan
sägen, att
Tyndareus
med
bojorna velat
straffa gudinnan
af den förmenta
anledning,
att
hans
döttrar
genom
Afrodite
kommit i
dåligt
rykte,
den
kan jag alls
icke
antaga
för god;
ty
—
säger
den
hederlige
Pausanias
—
det
vore
allt för enfal¬
digt
att
göra
en
figur af
cederträ,
gifva den
namnet
Afrodite
och
nu
dertill tro, att
man
så
kan straffa
gudinnan».
Hvem
igenkänner icke
här bilder
för alla
tider?
Väpnad
med sina
dygder
skall qvinnan
värna
hemmets
helgd.
Såsom
den
höga sängkammarfrun åter, hvilken bär »äktenskapets
bojor»,
har hon
fått
sin fristad i
högan lofts bur!
Samme Pausanias berättar bland
annat,
som
han
sett
i
sta¬
den
Elis, i närheten af dess torg
:
»Der
är ett
tempel
åt Afrodite
och
ett
helgadt område
under bar
himmel icke långt
derifrån.
Henne derinne i
templet kalla
de
Urania [den
himmelska], hon
är
af elfenben och
guld,
ett
verk
af
Fidias; med
ena
fotenstår
hon
på
en
sköldpadda.
Det helgade
området
åt
den
andra
[Afrodite]
är
omgifvet
med
ett
stängsel.
Inom detta
område
är
upprest ett postament;
på
detsamma
sitter
en
Afroditebild
af
koppar
på
en
bock, likaledes af
koppar.
Det
är ett
verk af
Skopas;
och
denna Afrodite kalla de Pândemos
[den allmänna
sinliga lustans].
Hvad
sköldpaddan och bocken skola betyda,
deröfver
må
de,
som
hafva lust, anställa
gissningar».
För
att
nu
icke
tala
om
bocken, han
är
som
bekant
en
dålig
trädgårdsmästare,
med
sinnebilden af sköldpaddan har
man
velat
förstå
följande.
Likasom
sköldpaddan
tyst
och stilla
skrider
fram,
ständigt innesluten uti
och förande
med sig sitt
trånga skal, likaså
sysslar den
trogna
qvinnan inom hemmets
och
huslighetens
begränsade verld,
som
följer
henne hvart
hon
går.
Då
nu
Sergel låtit
sin Venus stöda
ena
foten
på
en
mussla,
säger
denna sinnebild detsamma
som
sköldpaddan.
Oafsigtligt
eller blott
tillfälligt har han visserligen icke användt den.
23
Man skulle kunna
säga, att
han
format
både
en
Venus Urania
[hon
som
stiger
ur
badet] och
en
Venus
Påndemos [hon
»aux
belles
fesses»].
Vi hafva
haft
en
särskild
anledning
att
på
den
förra fästa
en
allmännare
uppmärksamhet, emedan
dess
egare, som
ansett
detta
konstverk
hafva sin
rätta
plats i
Nationalmuseum, der det
kan
varda
mera
tillgängligt
och kändt,
hembjudit detsamma
till inlösen
för
statens
samlingar.
Då
det
utan
gensägelse
är
en
vigtig
länk i
kedjan
af Sergels konstnärliga
utveckling
och
denna
tillika har
en
stor
betydelse inom den
allmänna
konst¬
historien,
synes
det
vara en
dyrbar pligt
mot
konstnären
och
en
vinst
för
den
fosterländska
konstodlingen
att
begagna
ett
så
gynsamt
tillfälle till
ett
sådant
förvärf.
I
Danmark har
man
inrättat
ett
särskildt
museum
för Thorvaldsens
verk och
till och
med
efter
hans
död
låtit i
marmor
utföra
några af hans
ar¬
beten,
hvilka
förefunnits blott i
modell.
Låtom
oss
åtminstone
samla de bästa
färdiga alstren
af Sergels
mejsel! Hans
arbeten,
hoppas vi,
skola alltid
bjuda aktning
hos dem,
som
hafva
vår¬
den
om
våra
fosterländska konstminnen.
Vid
betraktelsen af
dem
har
Franzén
yttrat
med
både stolthet
och
hänförelse:
»Sverige
eger
konstverk,
jemförliga med de
gamles,
vunna
utan
vapen,
frambragta inom
dess
eget
sköte».
Man har kallat
Sergel Sveriges
störste
konstnär
eller för¬
nämsta
konstnärssnille.
Men
vanskligt
och
säkerligen
öfver-
flödigt
är att
söka fastställa
en
rangskala.
I
sin tid
var
han
en
sökande och
vägbrytande
ande och
bar
en
ledande
konst¬
närs
spira,
den
han
nedlagt.
För
oss
är det
nog,
att
han
var
en man
för
sig,
täflande med de
ypperste,
utmärkt
som
få.
Afven
om
honom
vilja
vi
upprepa
de ord,
vi
en
gång uttalat
om
Fogelberg:
Ej snillet
dyrka vi,
men
älska
den,
Som snillets
gåfva fått och
ger
igen
24
Uppodlad,
renad, fri och
sjelfmedveten,
At
gifvaren,
naturen,
menskligheten.
Till denna
vår
uppsats
foga
vi
såsom
den
värdefullaste bi¬
laga
mästarens
sjelfbiografi, hvilken
icke
förut
varit
offentlig¬
gjord.
Den torde derföre
blifva
en
välkommen
nyhet för kon¬
stens
vänner.
Mästarens
sjelfbiografi.
J-em
te
hans sjelfporträtt efter
en
medaljongbild
i Nationalmuseum.
Johan
Tobias
Sergell1 föddes
i Stockholm d.
8
Sept.
1740
af
Hof-Brodeuren
Christopher Sergell,
som
föddes
i Gena2
d.
25
Sept. 1693
och dog d.
3
December
1773,
80
år
g:l,
samt
Elisabet
Zvirner,
född
Creutzberg
1703
d.
27
Oct. och dog
12
Julii
1774, 70
år
9
månader
och fem dagar gammal.
Jag
begynte
mina studier i
Tyska
Scholen,
hvilka
fortsattes
under
en
vid
namn
Turen,
som var
skickelig Botanicus.
Fran¬
syskan lärdes
af Rector
Angulin vid Franska
Scholan;
under
Prosector Hedin
afhörde
jag flere lectioner
uti anatomien.
26
Under all min
Scholsetid
ritade
och modellerade
jag
utan
handledning af
någon
mästare,
så
at
jag ej hade
några
grund¬
satser
uti
denna
konst,
förrän
jag
blef eleve hos
Hr Pierre
L'Archeveque, Directeur de
l'Academie des beaux
arts
och
Riddare
af
Kongl. Nordstjerne och St.
Michels-Orden,
och
be-
gynte at
rita
[dessinera]
hos
honom
1757.
Påföljande
året fick
jag lilla medaillen uti
Målare-
och
Bildthuggare-Academien.
Jag
fortsatte
at
rita och
modellera hos Hr
LArcheveque
til
år
1759.
då
jag
reste
med
honom till Paris.
Under de
tre
månaderna
jag vistades der
förvärfvade jag mig ock
en
médaillé.
Samma
år återkom
jag
med
honom til
Stockholm, och
erhöll
flere be¬
löningar, til dess
jag 1760 undfick
stora
medaillen. Jag
fortfor
"vidare
at
studera
efter
naturen
under Hr
L'Archeveque
och
modellera hos honom.
1760 fick
jag
en
pension
af
1,500
rdr
kppmt
för
att
ébauchera
något
för
Kongl. Slottet och allego¬
riska
statuerna
på Rikssalen.
Jag
ebaucherade
et
minnesmärke
öfver Directeur
Cammel i
Götheborg
och afl. Directeuren
Sahl-
gren:
en
Genius
som
gråter
öfver
en urna.
Jag har äfven
ar¬
betat
på altaretaflan i Slottskyrkan,
och ebaucherat
Gustaf d. I:s
och
Gustaf
Adolphs
til häst
statuer.
Jag
var
i
10
år hos
Hr
L'Archeveque eleve,
som
var
äfven
så mycket min
vän
som
min
läromästare, och hans minne är
mig
lika
så
kärt
som
mitt
lif.
Uti
Junii
månad 1766 anträdde
jag min
resa
til
Italien,
g.
Stralsund, Berlin, Dresden, Vien
och Triest:
min
pension
utaf
Slottsbyggnadsmedlen
var
4,000
rdr
kppmt, hvartil
Academien
lade
2,000
rdr eller
inalles
6,000
rdr
kppmt,
som
fixerades
i
anseende til växelcursen
til
2,OOO
livres tournois,
och varade
till
17
.
.3,
då jag rappelierades
på
Konungens
befallning.
Uti
Stralsund
är
intet
at
se
för
en
artist.
I
Berlin
är
en
vacker
statue,
som
föreställer
en
Churfurste til häst,
förfärdigad
af
Tysk.
Operahuset
derstädes
är
en
vacker byggnad och
af
den bättre
stilen, äfvensom
arsenalen
är
derstädes
lika märk¬
värdig.
Konungens
i Preussen
samling
i Potsdam är
ganska
2
7
skjön.
I Berlin
är
Slottet
medelmåttigt.
I Potsdam
är
det
dåligt.
I
trägården
är
en
Mercure
och
en
Venus af Pigalli,
som
hafva
någon
förtjenst,
men
icke
en
skönhet
som
tilhörer gudomlig¬
heten.
I
Dresden
är
det
förträffeliga Galleriet,
som
är
det
största
i
Europa
så
i anseende till qvantiteten
som
qvaliteten.
I
Wien
är
Galleriet
af
Rubens,
och
samlingen derstädes
af
Rubens och
van
Dyck.
I
Italienska äfvensom
de
förträffeliga
samlingarne
i Paris böra
läsas [de] deröfver utgifna beskrifnin-
garne.
Vid min ankomst
til Rom fann
jag,
at
ingen
annan
läro¬
mästare
borde
följas
än
antiquerne och
naturen:
jag
var
då så
långt
kommen,
at
jag märkte
at
jag kunde intet, och
at
jag
måste
begynna mina studier,
på
samma
sätt
som
et
barn
un¬
dervisas.
Striden emellan min
egenkärlek och beslutet
at
lägga
mig
på så svåra
studier varade
fyra månader.
Men sedan min
plan blef faststäld,
har
jag
intet ändrat
deraf: antiquerna
om
dagen och
om
aftnarna
naturen.
Derefter studerade
jag
mo¬
dellen vid
franska
Academien uti
fyra
år;
jag hade äfven under
mitt vistande i Rom
en
enskilt
Académie,
bestående
[af] någre
unge
artister.
1770
dessinerade jag
efter Raphaël och Hannibal
Carache och
gjorde
samma
år
en
Faune,
som
i
marmor
äges
af
Konungen
i
Sverige:
denna
statue
gjorde mig namnkunnig;
och i Bronze
en
Diomede4,
som
finnes hos
Milord Talbot
uti
England;
flere
groupper
i
modelle
äro
i
Frankrike,
som
förfär¬
digades af mig i Rom.
D. 27
Aug. 1767 ankom
jag til
Rom
och vistades der til
1778 uti
Junii;
således
var
jag
der uti
13
år5
utom
någre må¬
naders
resor
til
Neapel och Florentz.
Jag har
ej lärt
känna
någon
amateur
el.
connesseur
ibland
Italienska Herrarne.
De
Resande
äro
mer
och
mindre
amateurer,
men
då
de lemnat
Italien,
äro de
äfven så
litet
connesseurer som
förut:
hvar
na¬
tion
återtager
sitt lands smak.
Jag
har
aldrig
begärt
företräde hos Påfven.
28
Grouppen af Psyché och Kärleken
var
ämnad til Madame
du
Barry,
men
Ludvig
15:s
död hindrade det
projectet, och
Konungen af Sverige har
den
för
det
närvarande. Jag har gjort
Prints Fredrics Buste.
En
Apollo och
en
Venus af
marmor
för
samme
Herre finnas
på
Slottet.
Upräknandet af de
modeller,
jag gjorde
i Rom, skulle blifva för
vidlöftigt.
Men
jag har
altid studerat
antiquerne
under mitt
13-åriga
vistande i Rom.
Den
enda
Académie
som
förtjenar
at
vara
ledamot uti
är
den
Franska, der blef
jag
antagen
den
30
Jan.
1779
vid min
ankomst
från
Rom.
Jag vistades
då
8
månader i Paris.
Der-
ifrån
reste
jag
til
London.
Academien derstädes
antager
ej
utlänningar,
om
de
icke etablera sig der,
som
kommer
af
egen-
nyttan
och
farhåga
at
en
utlänning skulle
segra
öfver
de
in-
födde artisterne.
Uti alla de andre Academierne
antages
man
emot
en
viss
afgift:
hvad heder
at
vara
ledamot af sällskap,
hvarest förtjen-
sten
och
medelmåttan
gå
i bredd?
Jag
återkom från
Italien
den
10
Julii
17796; blef Professor
i
Academien
d.
4
Jan. 17807; Riddare
af Wasa-Orden
d.
29
Aug.
1782.
Den enda
olycka
som
händt mig
är
förlusten
af
mina
för¬
äldrar och
2:ne
vänner,
som
den
grymma
döden tagit
ifrån
mig.
Utom dess tackar
jag
det
högsta
väsendet,
at
mina
dagar varit
beledsagade
af
medgång så utomlands
som
i
fäderneslandet.
Måtte
jag få
säga
detsamma
om
min död!
Härstädes har
jag
förfärdigat följande stycken
:
Konungens,
Prins
Charles,
Hertiginnans,
Kronprinsens,
en
grouppe
med
Kronprinsen
och Gustaf
Adolph8,
Prinsessans
Buster, Cartesii
monument,
Drottningens och Enkedrottningens Buster; Venus
i
statu
i
marmor»;
2:ne
statuer
på
Gripsholm, Talie och Melpo-
mene;
En Ceres och
en
Cariatide; Altaretaflan i
Adolph
Fred¬
rics
kyrka;
Lejonen
på Operahuset och framför
Rideauen der¬
städes
2:ne
genier,
som
underhålla
vapnet;
Grefvinnan Höpkens,
29
Excellencen
Höpkens,
Excellencen
Axel Fersens, Excellencen
Cari
Fredr.
Scheffers,
Excellencen
Carl Sparres, General-Ami¬
ralen
Trolles,
General
Ehrensvärds,
Hofmarskalken
De
Geers,
Öfversten
Rammels,
Hofintendenten
Baron Adelcrantz',
Gustaf
Adolphs och
Gustaf d. listes
Buster i
marmor,
5
medailloner
til Gustaf
Adolphs stod
til häst med
piedestalen til
samma
stod,
samt
modell
til Axel
Oxenstjerna,
som
läser för
Gustaf Hjel-
tarnes
bragder.
Dessutom
en
Psyche och Kärleken
mest
färdig och
Venus
som
går
utur vatnet
i
marmor.
I medailloner Konungen,
Gref-
vinnan
Höpken, Grefve Ehrensvärd, Envoyén
Ehrensvärd, Gref-
vinnan
Cronstedt,
Grefvinnan
Piper född Ekeblad, Baron Berne-
gau,
Statssekreteraren
Schröderheim, Grefve Oxenstjerna,
Öf¬
versten
Baron
Rammel,
Öfversten
Baron
Ruth, Grefve
Gyllen-
stolpe,
Grefvinnan Ridderstolpe,
Hofstallmästaren Munk, Kongl.
Sekreteraren
Björnram, Baron Patrie Ahlströmer, Hofintendenten
Lundberg,
Excellencen Sparre,
Öfverste
Kamarjunkaren
Baron
Armfeldt, Directeuren Suther,
Regeringsrådet
Zibeth, Amiralen
Trolle,
Professoren Bergman,
Excellencen Carl Ferssen,
Gref¬
vinnan
Ehrensvärd, vice Amiralen
Nordenankar, Danske Envoyén
Grefve Reventlou med
Grefvinna,
Ryske Prinsen
Gallizin, Bergs-
Rådet
Rinman, Fru Wertmiiller,
Målaren Höijer,
Mamsell Sta-
ding, Mamsell Ekerman,
den
olyckelige Simmingsköld, Carl
Arfvedsson
och
Fru,
Excellencen
Falkengren,
Rådman Bäfves
Fru, Intendenten Rehn
....
De
namnkunnigaste
utländske artister10,
som
jag känt,
voro
Julius
de Parme,
Historiemålare,
den enda
som var
mästare
af
den
stora
historiska
stilen,
värdig
att
måla
Homerus.
Han
stu¬
derade i Rom och
är
nu
i Paris.
Mengs
och
Pompeo
Battoni
i
Rom.
Bildthuggare
Penna
och Cannova.
I Paris Doyen,
Historiemålare,
Vernet.
.
.
.,
Giblin
Historiemålare,
Vien Historie¬
målare,
Hall
Svensk
miniaturmålare, Roslin
Porträttmålare,
Robet,
ruinemålare.
I
sculpturen
Bajoux, Clodion,
Houdon,
3°
Algrin.
Architecter
Gondoin och le Doux.
I
London
Renn-
holtz
och
West,
målare.
I
sculpturen Beken och Benks; archi-
tect
Chambers.
Erinringar
vid
Johan
Tobias
Sergels sjelfbiograji.
i.
Sergel,
som
adlades under detta
namn
den
24
Januari 1808, den
dag
då bildstoden
åt
Gustaf
III
aftäcktes, skref förut sitt
namn
Sergell.
Hans
sjelfbiografi
är
här ofvan aftryckt efter
en
handskrift i Kongl. biblio¬
teket, dit den inkommit 1828 med de samlingar,
som
då inköptes
efter vinhand¬
laren
Daniel
Georg
Nescher.
Såsom
förut är
antydt i
uppsatsen
om
Venus
som
stiger
ur
badet, kan denna
biografi
antagas
vara
författad år
1787 eller kort förut.
Då imellertid
Sergel
deruti icke
med
något
enda ord
omnämner
sin andra
resa
till Italien 1783—1784,
hvilken
han
fick
företaga i konungens
sällskap,
skulle
man
deraf kunna draga
den
slutsats,
att
biografien
vore
nedskrifven redan före denna
tidpunkt.
Men
så
är
icke
förhållandet,
hvilket torde
framgå
af följande omständighet.
Sergel
upp¬
räknar
nemligen bland de
många
af honom utförda porträttbilder i medaljongform
äfven "den
olycklige
Simmingskölds".
Hvarför kallar han denne olycklig? Svaret
härpå
innefattar
en
tidsbestämning.
Johan
Simmingsköld, född
1748» tillfällighetsdiktare, politisk skriftställare
och
äfventyrare, hvilken gjort sig bemärkt
såsom handtlangare
vid statshvälfningen
1772,
hade innästlat
sig hos
många framstående
män
och vunnit Gustaf III:s
ynnest,
såsom
bevis
hvarpå
han erhöll titel af Kongl. bibliotekarie och
senare
såsom
Lagman
samt
blef Ordenshistoriograf 1782.
Men sedan han
begått
en
mängd bedrägerier, förfalskat bref,
reverser
och vexlar, upptäcktes detta under
senare
delen
af år
1784, alltså efter Gustaf III:s italienska
resa.
Simmingsköld
arresterades,
men
fick
rymma
den
19
September
samma
år.
Sedan han i utlandet
begått
nya
bedrägerier, vardt han
på svenska
regeringens begäran häktad i Dres¬
den
1786 och insattes
på
Königsteins fästning, der han qvarhölls till sin död 1796.
Här
hemma i
fäderneslandet blef
han genom
Svea Hofrätts dom den
7
April
1786
förklarad
sitt
adelskap
förlustig.
I
ett
bref till baron Patrik Alströmer den
21
November
1784 (i Kongl. bibliotekets
handskriftsamling)
berättar Gjörwell, huru
Sergel,
då
han vid
ett
besök hos
målaren Martin den
13
förutgångne
Oktober
fått
se
Simmingskölds
porträttmedaljong, slog sönder densamma med sin käpp.
Simmingsköld
hade lemnat den till Martin för
att
af honom öfverflyttas i
gravyr.
Häraf
torde
man
alltså
finna,
att
Sergel kallar
Simmingsköld "den
olyck¬
lige" på
grund af 1784
års
händelser eller kanske efter det Svea
Hofrätts
dom
fallit
1786. Lägger
man
härtill vidare,
att
Sergel
svårligen
förr än omkring 1787
3i
kan
hafva medhunnit alla
de af honom
uppräknade arbeten,
hvilka blifvit förfär¬
digade hemma i
fäderneslandet efter återkomsten
från
Rom
1779,
så
synes man
med
goda skäl kunna antaga, att
sjelfbiografien
är
skrifven 1787 eller kort förut.
2.
Gena torde
vara
en
felskrifning af Jena.
3.
Årtalet,
som
här
icke
är
fullständigt
utskrifvet, bör
vara
1778.
En
hufvudsaklig anledning
till
Sergels hemkallande
var,
att
han skulle intaga
staty-
bildhuggareplatsen
vid
Konstakademien efter sin förre lärare Pierre Hubert
L'Arche¬
vêque,
hvilken till följd
af försvagad helsa
måst
företaga
en resa
till
Montpellier,
der han afled
1778.
4.
Då
Sergel
upplyser,
att
han utfört
sin Diomedes i bronz,
vederlägges
derigenom den
vanliga och
allmänna uppgiften
att
nämnda
bildstod, inköpt af
Milord Talbot i
England,
skulle
vara
i
marmor.
5.
En
påtaglig
felräkning.
Ty
alldenstund Sergel kom
till Rom i Augusti
1767 och afreste
derifrån
i
Juni 1778, vistades han derstädes icke
13,
utan
endast
nära
11
år.
6.
Beträffande
dagen,
den
10
Juli
1779,
för hemkomsten
från Rom till
Stockholm
synes
konstnären
hafva missmint sig. I sina
dagboksanteckningar, förda
vid
Gustaf III:s hof
för
året
1779
af Kammarherren
friherre Gustaf Johan
Ehren-
svärd, utgifna af E. W.
Montan 1877, upplyser nemligen
Ehrensvärd,
att
Sergel
infann
sig hos konungen redan
Måndagen
den
5
Juli
1779.
Denna anteckning
torde
här
ega
vitsord.
—
I
öfrigt
må äfven i
förbigående erinras,
att
Sergel vid
nedskrifvandet af data
synes
litat för mycket
på
minnet.
Sålunda
är,
till exempel,
moderns
ålder
icke
noggrant
angifven.
Han
säger
ock,
att
han såsom
elev bör¬
jade rita hos
L'Archeveque
1/57;
men
i
Konstakademiens
nedannämnda
skrifvelse
den
21
Dec.
1779
uppgifves,
att
han blef elev hos
L'Archeveque redan
1756.
7.
Akademien för de fria konsterna
kallade Sergel till
professor
genom
val
den
8 December
1779
och anmälde detta
val hos Kongl. Maj:t
i skrifvelse den
21
i
samma
månad, hvarefter. fullmakten utfärdades den
4
Januari
1780.
8.
"En
grouppe
med Kronprinsen
och Gustaf
Adolph".
Här
menas
den
i
Nationalmusei
skulpturgalleri under N:o 361
nu
befintliga byst i
marmor
af
Gustaf II Adolf.
Framför densamma stod
ursprungligen
en
barnfigur med dragen
af
kronprinsen
Gustaf Adolf, sedermera
Gustaf IV Adolf.
Denna
barnfigur blef
efter
Sergels
frånfälle borthuggen,
men
förvaras
ännu
i musei
förråd.
Jfr i öfrigt
modellgruppen i
gips, Nationalmusei
skulpturgalleri N:o 609.
9.
"Venus i
statu
i
marmor".
Ar
utan
tvifvel den bekanta
"Venus
aux
belles
fesses".
10.
De
konstnärer,
som
Sergel här
uppräknar,
men
hvilkas
namn
i
flere
fall äro
oriktigt stafvade, äro
följande: Julien de Parme,
J.
A.,
f. 1736, f
1799,
Italienare,
historiemålare; Mengs, Anton
Rafaël, f.
1728,
f
1779»
Tysk, historie¬
målare;
Battoni, Pompeo Girolamo, f.
1708, f
1787,
Italienare,,
historiemålare;
Penna,
Agostino, f
1812, Italienare, bildhuggare;
Canova, Antonio, f.
1757,
t
1822, Italienare, bildhuggare;
Doyen, François,
f.
1724,
f
1808, Fransman,
historiemålare;
Vernet, Claude
Joseph, f.
1714,
t
1789.
Fransman, marin- och
hamnmålare; Gibelin, Antoine Esprit, f.
1739,
f
'814, Fransman,
historiemålare;
Vien,
Joseph Marie, f.
1716, | 1809, Fransman,
historiemålare;
Hall, Peter
Adolf,
f.
1739,
t
1793,
Svensk,
miniaturmålare,
länge bosatt i Paris; Roslin,
32
Alexander,
f. 1718, f
1793,
Svensk, porträtt- och
historiemålare, länge
bosatt i
Paris;
Robert,
Hubert (ej Robet), f.
1733,
t 1808, Fransman,
arkitekturmålare;
Pajou, Augustin (ej
Bajoux),
f.
1730,
f 1808, Fransman,
bildhuggare;
Clodion,
Claude
Michel, f.
1745,
t 181, Fransman,
bildhuggare;
Houdon,
Jean
Antoine,
f.
1741,
f
1828,
Fransman,
bildhuggare; Allegrain, Christofh
Gabriel, f
1795,
Fransman,
bildhuggare;
Gondouin, f.
1737,
f 1818,
•
Fransman,
arkitekt;
Le
Houx, Claude Nicolas, f. 1736, f 1806, Fransman, arkitekt;
Reynolds, Josua
(ej
Rennholtz),
f.
1723,
f
1792,
Engelsman,
porträtt-
och historiemålare;
West,
Benjamin,
f. 1738, f 1820,
Engelsman,
porträtt-
och historiemålare; Bacon,
John,
f.
1740,
f
1799,
Engelsman, bildhuggare;
Banks, Thomas, f 1805, Engelsman,
bildhuggare;
Chambers,
William, f 1796, till börden Svensk, naturaliserad
En¬
gelsman, arkitekt.
Utgifvaren har inskränkt sig till dessa få
erinringar vid
Sergels
autobiografi.
Den kan i
öfrigt och särskildt med
afseende
på
mästarens
deruti omnämnda
ar¬
beten
gifva
uppslag
till mycket omfattande
undersökningar.
Oedan
erfarenheten
ådagalagt,
hvilka svårigheter
äfven
af
ekonomisk
natur är.o
förenade med
ett
regelbundet
uppehållande
af
en
tidskrift för
bildande
konst,
torde åtminstone fristående
uppsatser,
såsom
den
föreliggande,
lämpligen kunna
tid
efter
annan
utgifvas,
om
och
när
någon märkligare
konstföreteelse
påkallar
en
allmännare uppmärksamhet.
Stockholm
i December
1877.
F. S.
Hos
Samson
& Wallin i
Stockholm:
NATIONALMUSEUM
BIDRAG TILL
TAFLEGALLERIETS
HISTORIA
AF
FREDRIK
SAN
DER.
Arbetet
fullständigt i fyra delar.
Pris:
9
Kronor.
f
STOCKHOLM,
IVAR
HAEGGSTRÖMS
BOKTRYCKERI,
1877.